Etiologi - RLS Förbundet

Gå till innehållet

Huvudmeny

Etiologi

För läkare

Fakta om RLS:

  • Kronisk neurologisk sjukdom i CNS. Exakt etiologi är fortfarande okänd.

  • Ingen neurodegenererativ sjukdom.

  • Trolig disinhibering i CNS vid omkopplingen mellan vila och aktivitet.

  • Järnmetabolismen spelar en viktig roll i dopainsystemet.

  • Dopaminproduktionen är normal.

  • Neuronal dopaminfunktion är troligen störd.

  • Möjlig störning i neuronala transmittorsystem.

  • Dopaminergikia i små doser reducerar effektivt symtomen.

  • Polyneuropati, PLMS och smärtförnimmelser är vanliga tillsammans med RLS.

  • Oftast tacksam att behandla.


Två olika former av RLS, primär - idiopatisk, och sekundär - symtomatisk.


Primär eller idiopatisk RLS (60 %)

  • Primär eller idiopatisk RLS har en hög grad av genetiskt ursprung och ärvs dominant autosomalt.

  • Symtomen startar oftast i 20 till 40 års åldern

  • 40 % av vuxna har haft problem som barn

  • Symtom före 45 års ålder betyder mer ärftligt inslag och ett långsammare förlopp med perioder av remission

  • Debut efter 50 års åder betyder mindre ärftlighet och ett snabbare progession utan perioder med remission

  • Även barn kan vara drabbade (ADHD?)


Sekundär eller symtomatisk RLS (40 %)

En underliggande sjukdom eller medicinskt tillstånd medför att en symtomatisk RLS kliniskt manifesteras. När den underliggande sjukdomen eller det medicinska tillståndet framgångsrikt behandlas försvinner som regel de sekundära RLS symtomen.

  • Blodbrist / Järnbrist

  • Åderlåtning

  • Graviditet (hormoner?) Vanligtvis mest problem i tredje trimestern. Post partus försvinner symtomen men kommer ofta förstärkt tillbaks vid nästa graviditet.

  • Njursjukdom och dialys. RLS besvären försvinner helt vid en transplantation

  • Polyneuropati. 80 % av RLS patienterna har uttalade problem med polyneuropatiska smärtor.

  • Ryggmärgsskada

  • Sömnapne

  • Vitaminbrist (B12 och folsyra)

  • Terapi med vissa läkemedel. Vissa farmaka har större affinitet till de postsynaptiska dopaminreceptorerna än dopamin eller dopaminerga läkemedel har.

  • Antidepressiva (särskilt tri- och tetracykliska farmaka som Saroten/amitriptylin och Surmontil/trimipramin) och framför allt nya effektiva selektiva serotonininhibitorer (SSRI)

  • H2-Blockare som tex.Tagamet/cimetidin)

  • Antihistaminermot illamående (icke Domperidon)

  • Neuroleptika


Till Diagnos



Tillbaka till innehållet | Tillbaka till huvudmenyn