Här är några baskunskaper som bör vara lätt tillgängliga för alla som arbetar inom sjukvården.
Diagnoskriterier
Den grundläggande diagnostiken är enkel och bygger på tre steg: Besvär i form av ”obevekligt” rörelsebehov. Besvären försvinner praktiskt taget omedelbart vid rörelse, men återkommer lika snabbt vid återgång till liggande eller stillasittande.
Besvären kan vara måttliga och beskrivas till exempel som ”pirrningar”, eller vara kopplade till smärta. Oftast är besvären värst på kvällen och mest kännbara i benen, men i svåra fall kan de kännas hela tiden och i hela kroppen.
Det är viktigt att man känner till att besvären återkommer direkt vid försök att återgå till vila. Annars kan man uppfatta RLS som en ganska oförarglig åkomma som inte behöver tas på så stort allvar; ”problemen försvinner ju om man går upp en stund”.
Förekomst
Stora studier visar att ungefär 10 procent av alla, i alla åldrar, känner igen att de upplevt de tre delarna i diagnosen. De vet alltså något om vad RLS kan vara, men de behöver inte ha upplevt det som något stort problem eller ha hört talas om diagnosen. Så många som mellan 1,5 och 3 procent har påtagliga besvär. Olika studier ger lite olika siffervärden, men den höga förekomsten är mycket väl underbyggd.
När man vet hur vanlig sjukdomen är, uppmärksammas den mer i vårdutbildningarna och det kliniska arbetet. Det blir mindre risk att man säger ”på den här vårdcentralen har vi nästan inga RLS-patienter”.
Besvären blir ofta värre med åren, och de är vanligare hos kvinnor än män, men sjukdomen kan förekomma i alla åldrar.
Föreställningar om att RLS enbart drabbar äldre, kan göra att RLS-liknande besvär hos barn utan närmare överväganden avfärdas som ”växtvärk”. Alltför sällan prövas tanken på RLS som en bidragande faktor till rastlösa nätter hos äldre.
Olämpliga läkemedel
Vissa läkemedel, till exempel fentiaziner som propiomazin, antihistaminer och vissa antidepressiva kan orsaka eller försvåra RLS-besvär.
När sjukdomarna och läkemedlen är många, och RLS kan vara en del i bilden, bör man vara uppmärksam på eventuellt olämpliga kombinationer.
Egenvård
De flesta generella livsstilsråd gäller även vid RLS. Koffein och alkohol kan förvärra besvären, och man bör varva ner – inte hårdträna – inför nattsömnen.
Många RLS-patienter får lindring av fysiska behandlingar som till exempel massage, kall/varm dusch, akupressur eller kompressionsstrumpor. Avslappningsövningar kan också vara till hjälp. Det är inte ovanligt att man dessutom använder olika kosttillskott och naturläkemedel. Några få av dessa egenvårdsinsatser är vetenskapligt utvärderade, de flesta bygger helt på patienternas egna erfarenheter.
Det är oftast bra att den som har besvär prövar sig fram. Men man kan påminna om att även sådant som kallas ”naturligt” kan vara skadligt vid olämplig dosering. Och det är inte ovanligt med förespeglingar om storslagna effekter. Av flera skäl är det klokt att kolla innehållsförteckningar.
Järnnivåns betydelse
Under senare år har det blivit alltmer uppmärksammat att järnnivån i hjärnan har stor betydelse för RLS. Besvär kan förstärkas eller orsakas av alltför låg nivå (RLS är särskilt vanligt i samband med graviditet). Många blir bättre när järnnivån i hjärnan höjs. Man får en bild av läget genom att mäta ferritinvärdet i blodet, och detta bör ligga i överdelen av referensvärdet, helst över 100 mikrogram per liter. (En pågående infektion kan ge falskt höga värden.) Ibland behövs intravenös tillförsel av järn för att få upp nivån tillräckligt.
Man tar fel om man tror att HB-värde ger tillräcklig information. Riktlinjer som anger riktvärden för ferritin långt under 100 mikrogram per liter, är antagligen inaktuella eller skrivna för särskilda omständigheter. Och om man ser starka generella varningar för intravenös järntillförsel bör man kolla vad de bygger på och när de är skrivna.
Dopaminerga läkemedel
Dopaminerga läkemedel, levodopa eller dopaminagonister, är sedan många år förstahandsalternativ när RLS kräver läkemedelsbehandling. Effekten blir ofta god, men höga doser kan ge upphov till augmentation, där läkemedlet förstärker i stället för att reducera besvären. Augmentation är oftast så påtaglig att patienten tydligt märker försämringen.
Dopaminagonister kan i många fall fungera bra för kontinuerligt bruk i många år, trots att effekten kan avta något med tiden. Vid långvarig användning kan även låga doser ge augmentation.
Levodopa ger särskilt stor risk för augmentation och ska därför användas högst några gånger per vecka.
Det är viktigt att patienten får lära sig hur man kan känna igen eventuella tecken på augmentation eller andra biverkningar.
Gabapentin
Alfa-2-delta-ligander, oftast gabapentin, kan vara en alternativ läkemedelsbehandling vid RLS. De förskrivs allt oftare eftersom de inte kan orsaka augmentation. Samtidigt har de andra för- och nackdelar som uppfattas olika av olika personer. Tillverkaren anger inte RLS som en indikation och därför finns det inte någon RLS-specifik information om dem i FASS.
Eftersom Alfa-2-delta-liganderna saknar RLS-indikation och information i FASS är det särskilt viktigt att patienten får utförlig information och att behandlingen följs upp noga.
Opioider
Opioider är aldrig ett förstahandsalternativ, men vid svår RLS kan opioider vara den enda möjligheten och fungera bra. Beslut att inleda behandling tas av specialist.
